Den här bloggen handlar om mig och hur jag förlorar kvinnan jag älskar. Min sambo och fästmö. Dag för dag glider hon bort ifrån mig och jag märker hur energin långsamt lämnar mig. Jag hoppas att skriva om smärtan och tvivlet ska göra mig starkare och kanske hjälpa mig att ta igenom det här.

Hon har inte gjort slut. Än. Varje dag är en dimma av paradoxala tankar. Jag är arg, beslutsam, glad, ledsen, motiverad, uppgiven, sorgsen, sentimental, nostalgisk, förlåtande, långsint, hämndlysten, kär, kall och i korta stunder ovetande om det fruktansvärda som när som helst kan krossa mitt liv - den framtid jag föreställt mig - i bitar.

Svärtan har gett mig fokus. Hon är aldrig helt ute ur mina tankar. När som helst kan en bultande sorg infinna sig i mitt inre och för ett ögonblick förlama mig fullständigt. Då kan jag knappt hålla tillbaka tårarna. För en stund känns det som om vad som helst är acceptabelt för att fly smärtan. Jag skulle kunna brista där och då i en skälvande hög på marken. Sedan återfår jag kontrollen och håller mörkret tillbaka. Jag hoppas att ingen märkt något.

Hon drar sig undan från mig. Min beröring får henne omedvetet att backa. Inte helt olikt två magneter med samma poler. När hon väl accepterar min hand eller kyss jublar jag tyst inombords.

De gånger hon själv tar i mig, kramar mig, lägger sina fötter i mitt knä eller kryper in i min famn är stunder av eufori. För ett ögonblick glömmer jag att hon är på väg bort ifrån mig och lurar mig själv att allt är bra. Sedan bryts kontakten. Hon släpper taget, vänder sig bort, försvinner och min längtan, begäret efter henne, blir för ett tag hundrafalt starkare. Det är som om det laddats upp av närheten mellan oss. 

Jag såg henne inte på det sättet innan jag förstod att jag höll på att förlora henne. Jag minns inte att jag uppskattade henne så mycket. Jag antar att insikten om att hon imorgon eller övermorgon kan vara borta ur mitt liv. Varje ögonblick kan vara det sista så jag vårdar tiden med min fästmö likt de döende vårdar sina andetag.

Kanske är det mitt råd till alla män och kvinnor som har en person de älskar och blir älskade tillbaka av att vårda kärleken med den människan med största möjliga omsorg. Att inte börja ta personen för givet utan se varje dag som en möjlighet att bejaka kärleken mellan er. När tecknen på att kärleken svalnat visar sig är det ofta för sent att väcka den till liv igen så sluta inte att anstränga dig.